Idag är det ett år sedan jag opererades. Jag kommer ihåg natten innan då jag inte kunde sova, det var för mycket att tänka på. När jag kom till Lund på morgonen fick jag ett rum, och direkt skulle jag byta om. Kort därefter gick vi till käkkirurgin då  jag fick lägga mig i en säng i uppvakningsrummet så att kirurgerna kunde bli klara med alla förberedelser. Då fick jag även en kanyl i handen som skulle ge mig lugnande, plus där de skulle föra in antibiotika senare efter operationen. Jag gick in till operationssalen.. allt var kliniskt, grönt och vitt. Jag la mig på sängen och alla mina nerver fick ett spel och jag började skaka så att antagligen hela operationsrummet skakade.

Mor tog min hand och lugnade mig, det hjälpte lite iallafall. Just de minuterna visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka. På ett sätt var jag glad att äntligen efter en nästan 4 år lång process få göra denna operationen. Men ändå visste jag inte hur det skulle kännas när jag skulle sövas, skulle jag vakna upp igen? Hur kommer jag må när jag vaknar, hur skulle det se ut? Skulle allting ha gått bra? Jag fick en mask som jag skulle andas i inför sövningen. Jag vet att de sprutade in något i min hand och plötsligt kändes det som om man var på fyllan. Allting snurrade och allt jag gjorde var att krama mors hand ännu hårdare. Till slut orkade jag inte hålla ögonen öppna och jag somnade.

När jag vaknade var jag väldigt varm. En sjuksyster eller liknande hade väckt mig och frågade om jag mådde illa.
Nej, inte så farligt svarade jag. Men när hon skulle gå och se till de andra två patienterna som även de hade opererats kände jag att jag var tvungen att spy. Jag låg på rygg, halvt nerdrogad men ändå kunde komma fram till en logisk slutsats att jag kan ju inte spy när jag ligger på ryggen.. då kommer jag kväva mig själv. Jag rullade över på höger axel och spydde. Det var väldigt skönt faktiskt, plus att jag spydde upp massvis med blod, nästan enbart det eftersom jag inte hade fått äta något sen kvällen innan vid 7, vilket var bra. Jag kom till slut upp på mitt rum och somnade, men vaknade, och somnade, och vaknade. På kvällen kom mor, far och mormor och hälsade på.. jag hade ingen energi så jag halvsov medan de satt och läste tidningar. Jag stannade på sjukhuset i lite mer än 24 timmar från det att jag kom på morgonen den 16:e Mars 2011. Det var hur skönt som helst att få komma hem till mormor och morfar och bli servad av dem och känna sig extra viktig. Jag är så glad att en sån här operation endast behöver göras en gång, men jag är väldigt glad över att jag gjorde den. Den har verkligen förändrat mitt liv.