Ärlighet varar alltid längst. Det uttrycket har man hört några gånger och stämmer också alltid om man ska tänka så långt som möjligt. Det finns inget finare än kärlek och framför allt äkta kärlek. Jag hoppas att alla därute någon gång kommer att uppleva äkta kärlek. Jag kan bara tänka tillbaka i historien till andra världskriget för att ta ett exempel om hur jobbigt det måste vara att leva i konstant oro för sig själv och sina älskade. Man tvingas vara ifrån dem utan att veta om de lever eller är döda.

 

Jag hittade iallafall två fina bilder som speglar döden. Ämnet döden är och brukar vara ett tufft ämne att dra upp. Nästan lite tabu-belagt. Men allt om döden är heller inte negativt om man tänker antingen fantasifullt eller för den egens bästa. Det är inte rätt att låta en annan individ lida och heller inte personerna omkring personen. Men det är heller inte fel att fantisera om hur livet kommer se ut när man lämnar sin kropp. Så för att knyta ihop säcken så försvinner inte kärleken om man inte vill det. Många säger innan de lämnar jorden att de ska upp till sin man, syster, bror och så vidare. Kärleken är konstant och evig.

 

Idag är det ett år sedan jag opererades. Jag kommer ihåg natten innan då jag inte kunde sova, det var för mycket att tänka på. När jag kom till Lund på morgonen fick jag ett rum, och direkt skulle jag byta om. Kort därefter gick vi till käkkirurgin då  jag fick lägga mig i en säng i uppvakningsrummet så att kirurgerna kunde bli klara med alla förberedelser. Då fick jag även en kanyl i handen som skulle ge mig lugnande, plus där de skulle föra in antibiotika senare efter operationen. Jag gick in till operationssalen.. allt var kliniskt, grönt och vitt. Jag la mig på sängen och alla mina nerver fick ett spel och jag började skaka så att antagligen hela operationsrummet skakade.

Mor tog min hand och lugnade mig, det hjälpte lite iallafall. Just de minuterna visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka. På ett sätt var jag glad att äntligen efter en nästan 4 år lång process få göra denna operationen. Men ändå visste jag inte hur det skulle kännas när jag skulle sövas, skulle jag vakna upp igen? Hur kommer jag må när jag vaknar, hur skulle det se ut? Skulle allting ha gått bra? Jag fick en mask som jag skulle andas i inför sövningen. Jag vet att de sprutade in något i min hand och plötsligt kändes det som om man var på fyllan. Allting snurrade och allt jag gjorde var att krama mors hand ännu hårdare. Till slut orkade jag inte hålla ögonen öppna och jag somnade.

När jag vaknade var jag väldigt varm. En sjuksyster eller liknande hade väckt mig och frågade om jag mådde illa.
Nej, inte så farligt svarade jag. Men när hon skulle gå och se till de andra två patienterna som även de hade opererats kände jag att jag var tvungen att spy. Jag låg på rygg, halvt nerdrogad men ändå kunde komma fram till en logisk slutsats att jag kan ju inte spy när jag ligger på ryggen.. då kommer jag kväva mig själv. Jag rullade över på höger axel och spydde. Det var väldigt skönt faktiskt, plus att jag spydde upp massvis med blod, nästan enbart det eftersom jag inte hade fått äta något sen kvällen innan vid 7, vilket var bra. Jag kom till slut upp på mitt rum och somnade, men vaknade, och somnade, och vaknade. På kvällen kom mor, far och mormor och hälsade på.. jag hade ingen energi så jag halvsov medan de satt och läste tidningar. Jag stannade på sjukhuset i lite mer än 24 timmar från det att jag kom på morgonen den 16:e Mars 2011. Det var hur skönt som helst att få komma hem till mormor och morfar och bli servad av dem och känna sig extra viktig. Jag är så glad att en sån här operation endast behöver göras en gång, men jag är väldigt glad över att jag gjorde den. Den har verkligen förändrat mitt liv.

Ibland känns det som att man inte ska vara nyfiken. Inte allt för nyfiken iallafall. För man vet aldrig vad som står och lurar bakom hörnet. Plöstligt kommer det som ett slag i magen, och halva ens värld rasar i samman. Be till Gudarna just nu känns som en idé. Det är allt man kan göra, samtidigt som man är bredvid den man älskar så mycket som möjligt. För man vet inte när det blir den sista gången. Inte efter det här slaget.

Snart är det dags. På ett sätt är det overkligt men på ett annat sätt vill man bara ha det överstökat och slippa vänta på skiten. Sjukskrivningsperioden kommer att vara tuff, smärtsam (man kan ju hoppas att den inte blir det) men ändå avkopplande. Jag behöver "semester", då min kropp inte vill göra någonting. Tror att det har med klimatet att göra och att jag inte rör på mig. Jag har börjat dansa lite i Evves produktion, får väl se hur det går eftersom jag inte kan dansa under den tid jag är sjukskriven. Så det blir att lära sig alla koreografier och annat på ungefär sex träningar.

Många har någon gång i sitt liv en svacka eller en dal ner då man mår som sämst. Man försöker att vara positiv och tack vare vännerna blir man det. Men när man sitter själv är det svårt att själv försöka pigga upp en. Jag hoppas att min "depression" går över efter sjukskrivningen.

Det var ett tag sedan jag var aktiv här. Det har hänt så mycket nu på sistonde så det har varit svårt att finna tid till att sitta och skriva. Det som har hänt är mycket skola, mycket inlämningar och redovisningar. Har även varit på möte i Lund och fått information om operationen.

Det var nyttigt att få höra allt om innan operationen med narkos och förberedning, under operationen, vad kirurgerna gör, hur de gör det, och sedan efteråt, hur jag kommer att må, hur länge jag kommer att vara där och så vidare. För några dagar sedan kändes operationen väldigt långt borta, men när man tänker efter så är det bara ca tre veckor kvar. Det är inte alls långt!

Har faktiskt svårt att sova om nätterna för att man ligger och tänker på hur skakis och nervös man kommer att vara på vägen ner till Lund tidigt på morgonen, innan tuppen, för att sedan möta narkos-teamet och bli förberedd plus nersövd till operationen. Sen att där är ett svart hål, och nästa gång man vaknar upp ligger man med slangar från armar och händer, känner sig varm och uppsvullen, och eventuellt har liite ont på grund av visdomständerna som de ska ta bort.

Mycket att reflektera över, och jag vill bara ha det över nu!

Sova är nog det bästa som finns. Iallafall enligt mig! Det är både skönt och avslappnande, men man får även chansen att drömma helt underbara saker, eller hemska saker för den delen. Inatt, eller njae imorse rättar sagt för jag gick först upp lite efter halv sju för att säga en sak till pappsen, drömde jag iallafall om att jag plus någon annan tjejkompis som jag inte kommer ihåg nu blev tvingade som straff eller något att vara med och spela i finalen i hockey VM eller OS. Det var iallafall något stort och av någon konstig anledning så var Kristianstad med i finalen och skulle möta Åhus. Realistiskt eller hur?

Iallafall så suger jag på skridskor och hockey också för den delen. Har aldrig provat att spela hockey. Men jag och den andra tjejen blir iallafall inbytta mot slutet av matchen och Kristianstad som vi spelade för ledde med 4-2. Ute på plan finns min kusin Erik om jag inte har fel som också spelar i Kristianstad, och sedan en annan kille och hans pappa som spelar för Åhus. Pappan och sonen har på sig någon färgglad tight dräkt, ungefär sådana dräkter som de dära människorna har i vinter OS när de har skridskor på sig och åker runt runt runt en bana super snabbt och "ihopkurrade". Iallafall så är jag ute och spelar på isen och det går väl sådär, och jag blir träffad av pucken på hjälmen och så vidare, så jättebra går det ju inte. Plötsligt av någon konstig anledning så åker jag och den dära killen med den konstiga dräkten in i varandra och jag hamnar på mage på isen och han hamnar på mig. Jag försöker vända mig snabbt men det går ju inte så himla bra när man har fem ton med kläder på sig som man har i hockey.

Jag lyckas vända mig så att vi ligger med ansikte mot ansikte, mage mot mage, och så säger han typ hej eller något liknande. Han säger också något i stil med att "du behöver kanske gå ner i vikt" men kontrar sedan med ett superfint svar som jag inte kommer ihåg. Jag kommer ihåg iallafall att han menar att vi måste träffas igen. Vi hoppar upp på fötter och börjar spela igen och matchen slutar iallafall med att den snygga killen ska göra mål, men han och hans pappa har ingen klubba utan de har som en egen liten boll, typ en pingisboll som de släpper med handen precis vid målet. Precis ovanför nästan. Den snygga killen bestämmer sig iallafall att han inte vill göra det eftersom han ser hur mycket det skulle betyda för mig att vinna matchen.

- Väckarklockan ringer, och jag sätter den på snoozning i 10 minuter. Man kan ju inte bara sluta en sådan underbar dröm mitt upp i allt. -

Jag tar bollen efter att han har släppt den och landar uppe på målets nät och kastar den mot en lagkamrat. Jag rusar ner till det andra målet, får passningen och sedan skjuter utan att tänka. Den går i mål och klockan ringer att tiden på matchen är slut.

Jag hade velat veta vad som händer sen med drömmen. Kommer jag och den snygga killen träffas igen. Kommer vi att dejta? Ibland önskar man att drömmar vore verklighet.

Tänkte göra en liten, eller lång beroende på hur myckert fantasi jag har, om vad som har hänt och vad jag har gjort detta år.

Slingat mitt hår för första gången hos min frisör.

Åkt tåg från Hässleholm till Umeå.

Spelat en himla massa Sims 3.

Köpt en ny mobil (äntligen).

Börjat på högskola.

Festat till tusen.

Opererat bort en visdomstand.

Sett The Twilight Saga: Movie Night i Umeå.

Hållt mig singel hela året.

Tagit körkort.

Sett alla Underworld filmer.

Kiwi lämnade oss.

Gjort ett projektarbete och fick MVG.

Köpt en himla massa skor.

Tagit studenten

Börjat titta på The Vampire Diaries

Varit och shoppat på Center Syd tre gånger.


Jag har säkerligen glömt att lägga till detta, men detta är en lista i "stora" drag om vad som har hänt.

Fick hem ett brev idag från Lunds universitetssjukhus. Jag har fått tid till min käkoperation. En operation som jag har väntat på i ja, hela mitt liv typ. En operation som krävde en process på fyra år innan den kunde genomföras. En process med en hel del spänningar av tandställning, borttagning av två tänder, borttagning av en visdomstand, och en massa jävla tårar.

Klart man har längtat efter att få allting överstökat. Men nu när man tittar ner på datumet, så är det närmare än vad man tror. 16 Mars, 2011. Isch, alldeles för nära. Jag trodde nästan att kirurgerna hade glömt bort mig, men icke.

Negativt med denna operation är att man kommer vara död i typ 2 månader då man endast kan äta flytande föda (värsta snabbbantningen). Massa smärta självklart är också negativt, och allt som hör till med nedsövning, uppvakning, sjukhustid. Och jag som aldrig har lekgat på ett sjukhus tidigare.

Positivt är ju att jag kommer antagligen att bli nöjd med mig själv, att ha ett fint leende. Det kommer att hjälpa mig i framtiden då jag slipper få ont när jag äter.

Men Gud vad läskigt allt kommer vara. Jag som dog lite när jag drog ut min visdomstand och besvärade mig över "såret" typ en vecka efterråt. Det var absolut ingenting jämfört med det här. Mm, jag tror att jag kommer att heldö!




Ja, varför kunde man inte födas med sådana här fina tänder. Perfekta och raka!

Här i bloggvärlden är det skandaler fram och tillbaka. Just nu handlar det om en kille, eller ja tjej, jag vet inte riktigt vad hon/han/det är för något. Iallafall jag tror att det är en han så jag skriver det. Han hade verkligen trackat ner på en tjej som är 15 och precis fått barn. Skrivit superelaka saker på sin blogg om henne, som nu är borttaget. Nu hittade jag det här:

Igår var det kalas för mig vilket alltid är trevligt. Dock kunde inte Diddi, min faster eller Farfar komma på grund av både magsjuka och det eländiga vädret. Men jag fick iallafall dessa saker:


En röd skål där man kan lägga godis i om man vill.

En till godisskål där det är som en godisbild på skålen.

The Vampire Diaries boken nummer 2.

Tvåhundra kronor.

Godis.

Som ni kan se i "vad händer i veckan" så fyller jag år på söndag. Yay, en söndag liksom! Tänkte lägga upp vad jag önskar mig utav min släkt iallafall. Ni kanske tycker det är få saker, men hellre få saker så att man kanske får alla, än tusen saker och bara får tre.

Tre dagar har gått sedan jag började på min vfu, och aldrig någonsing har jag varit så chockad som nu. I måndags hade jag 9A rätt mycket, och för det mesta följde jag med min handledare Eva. Jävla svans jag är, haha! Iallafall, 9:orna i klass 9A gjorde allt annat än att göra det de skulle. Ungefär 95% var det som skrek, stimmade rundor och bara var allmänt störiga.

Den sista lektionen jag hade för dagen med den klassen var inte med Eva, för hon hade gått hem, utan med en annan lärare vid namn Maria E. Jag satt och läste vid katedern och var djupt inne i boken medan jag hörde skrik och stimm, som inte var så ovanligt kände jag eftersom de hade hållt på hela dagen med att stimma. Men sedan märkte jag, efter att Maria E hade varit borta en lång tid, att hon hade blivit inlåst, ja inlåst utav eleverna i grupprummet bredvid. Inlåst i typ tio minuter. Maria E fick ringa rektorn som kom och ordnade upp allt.

Nu idag kan jag säga att saker och ting har förbättrats. 9A har blivit bättre, och nu är det mycket lugnare. Men man ser tydligt i de klasser som jag har haft vilket är: 7A, 7B, 8A, 9A och 9B, vilka som är de "tuffa", de som inte gör någonting och de som inte tar ansvar och antagligen inte kommer att komma långt i livet.

Inte för att vara negativ eller så men min handledare Eva, är inte så social och positiv. När alla stimmar rundor sitter hon bara vid katedern och rättar några prov eller så. Det är precis som att hon inte bryr sig om eleverna. Sen känns det som att hon är så oengagerad i själva arbetet.

Har fått följa en annan lärare som är väldigt ung vid namn Maria L eftersom Eva är ledig på onsdagar. Eleverna har en stor respekt för henne, och därför blir det lugnare och trevligare på lektionerna. Idag på en SO-lektion med 9B var det en kille (en utav de coola) som frågade var jag bodde. Jag svarade i Öllsjö, och då svarade han tillbaka om jag visste var Eva (handledaren) bodde, eftersom hon också bor i Öllsjö. Jag svarade nej, tyvärr, inte exakt. Han och tre av hans kompisar svarade: synd, det hade varit nice om du hade dödat henne eller något, så vi slipper henne.

Jag är inte förvånad över att de inte gillar Eva, eftersom hon inte har någon entusiasm i det hon gör. Hon går bara omkring och kollar vad alla gör med sin sura min eller sitter vid katedern. Hon har sagt till mig typ 124792500 gånger att "gå du runt och prata med eleverna och lär känna dem". Javisst, men det är kanske inte så lämpligt att gå runt och störa dem hela tiden eftersom de jobbar flitigt, när de väl gör det. Hon går rundor hela tiden mellan bänkarna och stör dem och tittar vad de gör. Helt ärligt, om jag hade varit elev hade jag fan blivit stressad av att någon går rundor i klassrummet hela tiden. Fy fan vad jag känner sympati för eleverna, faktiskt.

Hur skall detta sluta? Det får ni veta i nästa vecka. Haha, låter som Eva och Adam serien.

... när man sitter och råpluggar för något, och då inte riktigt vet vad som skall komma på det stora provet eller i mitt fall den stora läskiga tentan på fredag. Just nu är det bara tre saker som finns i mitt huvud och det är: Orlenius, Dewey, Carlgren & Marton, Orlenius, Dewey, Carlgren & Marton och Orlenius, Dewey, Carlgren & Marton.
Kul va?
- Nej.

Fan vad skönt det ska bli när denna tentan är över. Men då kommer väl ångesten fram.
- Tänk så klarar jag inte det!?
- Fan vad svårt det var, jag skulle pluggat mer!
- Varför började jag inte att plugga tre veckor innan tentan?

Ja, de frågorna kommer att sitta i mitt huvud tills man antingen får svaret "Grattis du är godkänd" eller "Fan vad du är sämst, du får komma tillbaka den dära lördagen och göra om det, sucker".

Jag har börjat fundera på mitt liv ganska mycket. Det har hänt så mycket sedan sommarlovet började. Just nu, eller som det faktiskt har kännts typ hela sommaren har livet varit som ett The Hills avsnitt. Intriger, snack bakom folks ryggar, svek och bara fullständigt kaos.

Men antagligen så är det verkliga livet såhär, och man kan inget göra åt det. Men när man verkligen tänker efter så känner man sig, eller iallafall jag känner mig som Kristin Cavallari från The Hills. Mina närmsta skulle kunna vara Audrina, Holly, Stephanie och Lo. Vi sitter och snackar om "the 911" (det senaste) och det blir väldigt diskussioner.

För den personen som läser detta och inte fattar alls vad jag menar, så titta på ett avsnitt av The Hills och känn efter själva. Jag vill också säga det att det som jag har sagt står jag för till 110%. Ärlighet varar alltid längst!


Supersnygga Kristin Cavallari!

06.05 var tiden då jag, mor och far gick upp för att klockan sju åka till Lund för att ta ut min visdomstand (som icke hann växa upp). När vi kom dit fick vi åka upp en våning och sedan fick vi alla tre ta på oss sådana fula rockar, hårplast och plast för fötterna.. gosh så snygga vi var.

Efter det fick vi gå in i ett rum som verkligen såg ut som ett operationsrum, och jädrar vad jag fick panik. Jag hade inte riktigt väntat mig det. Jag fick sätta mig på stolen och då skakade jag som ett aspelöv. Jag fick min bedövning som stack till lite, men var inte så farligt. Medlet som är i är dock värre för man känner när det sprutas in och sterialiserar allt.

Efter det fick jag ett skynke på mina bröst som täckte ner till benen och sedan en som var för huvudet så att bara näsan inte var täckt. Benen skakade sönder men de var supersnälla med mig så jag försökte att inte tänka så mycket. Efter det kom övertandläkaren som skulle operera mig och tryckte med något vasst på tandköttet, vilket jag förstås inte kände. Tack gode gud för det.

Efter det gjorde de ett snitt - smärtfritt
Började greja en massa och jag vet inte riktigt vad de gjorde men - smärtfritt
Började borra i tanden för att antingen göra hål i den eller att dela sönder den - tårar + smärta (skala 5 av 10)
Började gräva och hålla på - smärtfritt
Tog ut tanden - kände inte ens det
Sydde - smärtfritt

Äntligen över! Detta är nog något av det största jag har gjort i mitt liv, och jesus vad nervös jag var. Men nu är det över, och fick en god nyhet vilket var att de inte ska ta ut den andra tanden (om nu det fortfarande håller i sig vilket jag hoppas) förräns på operationsbordet då de tar bort  visdomständerna som är där uppe.

Jag har varit här uppe i stugan nu i två veckor plus en dag. Och jag börjar känna hemlängtan just nu, faktiskt. Jag vill hem, umgås med alla kompisar innan man börjar på högskolan som jag faktiskt kom in på. Det känns som att det blir så lite tid att göra så mycket som man vill nu innan allvaret börjar igen.
Jag ska försöka tjata på mina föräldrar, men mina kusiner och deras föräldrar åker hem någon gång nästa vecka vilket hade varit helt perfekt för mig! Ska se om man kanske kan flörta till sig en plats i deras bil, även fast det blir lite trångt.




En mysig bild från sköna Norrland

...idag! Först ska allt det sista packas, men om jag skulle glömma något så är det inte hela världen. Mor och far kommer upp på lördag så då kan de ta med sig de saker som jag har glömt eller inte får plats med.

Först idag ska jag in till stan för att träffa Elias en sista gång. Haha det låter precis som om jag ska dö eller något. Efter det ska saker inhandlas som mat, balsam intimprodukter som kan vara bra att ha.
Kvart i tre ska jag och far hämta Ida och efter det kör vi till Hässleholm där tåget avgår 15.57.

Sen vet jag inte mycket mer om vad som kommer hända mer än att det blir tågbyte i Stockholm någon gång mellan sju och nio, och sedan är vi framma halv sju på morgonen i Umeå på tisdag där mormor och morfar hämtar oss.

Vill bara säga hejdå till alla och en massa pussar till er närmsta, ni vet vilka ni är. Ni får supergärna smsa och ringa hur mycket ni vill, så känn er inte rädda för att störa. Svarar jag inte, så prova igen inom en halvtimme, jag kanske är och badar eller duschar då.

Pusspuss!